Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning
– sprider kunskap om entreprenörskap, innovation och småföretag
citatBloggen finns kvar men har inte så hög prioritet i vårt nya arbetssätt.
Läs Helenes inlägg på esbribloggen
Kommersialisering – inte så lätt som det låter
Både Tobias Fridholm och Malena Ingemansson forskar vidare vid Uppsala universitet. Tobias pågående projekt handlar om gränssnittet mellan forskning och kommersialisering. Malena ingår i två projekt: Ett om innovation inom den svenska byggbranschen, och ett om hur innovationsstrategier vuxit fram vid svenska lärosäten.
Publicerad: 2011-02-02
Följande text publicerades även i Entré nr 4, 2010:

Kommersialisering – inte så lätt som det låter

Vi lever i en kunskapsekonomi och Sverige är bra på forskning och utveckling. Då är det väl bara att ta ett världsledande forskningsresultat, omvandla det till en attraktiv produkt, och sedan är succén ett faktum? Nej, så enkelt är det förstås inte. Forskning och företagande är två skilda logiker, och det är inte alltid ljuv musik uppstår. Tobias Fridholm och Malena Ingemansson har studerat detta gränsland i varsin avhandling.

I september disputerade Tobias Fridholm och Malena Ingemansson på två separata – men besläktade – avhandlingar vid Uppsala universitet. Tobias är verksam vid kulturgeografiska institutionen. Malena är civilingenjör som doktorerat vid företagsekonomiska institutionen. Entré sammanförde dem för ett samtal om kommersialiseringspress, forskarens roll, och forskningsresultatens nytta i samhället.

Tobias och Malena, ni har nyligen disputerat på varsin avhandling. Berätta, vad handlar er respektive forskning om?

Tobias: Jag har studerat vad som kännetecknar framgångsrika forskarmiljöer, ur den individuella forskarens perspektiv. Vad är egentligen kunskapsutveckling? Och i vilka miljöer utvecklas och nyttiggörs teknisk och naturvetenskaplig forskning bäst? Jag har intervjuat forskare, bland annat inom biotekniksatsningen BIO-X här i Uppsala, och undersökt hur de förhåller sig till den ökade konkurrensen, och de olika organisatoriska sammanhang de befinner sig i. Det handlar till exempel om den formella och informella organisationen av våra svenska lärosäten, strukturerna kring att söka anslag, eller hur man jobbar tillsammans med företag. Jag finner att det kan uppstå olika typer av spänningar, i forskarmiljön och i samverkan med industrin, om vilket perspektiv på aktiviteten som är viktigast. Spänningarna är nödvändiga för kunskapsutveckling, men kan också ge upphov till konflikter och missnöje.

Malena: Mitt avhandlingsprojekt utgår från hajpen kring innovationer. Jag har följt en innovationsprocess från forskningresultat till företagsvärlden, och sedan vidare till användningen av produkten. Den startade som en vetenskaplig framgångssaga, en upptäckt inom genetisk analys som gjordes vid KTH på 1990-talet. Ofta tror man att det som får vetenskapligt genomslag också kommer att få kommersiell framgång, men jag anser att det är en paradox. En helt ny vetenskaplig upptäckt funkar sällan direkt i företagsvärlden, för där handlar det om att olika lösningar, nya som gamla, måste passa ihop. Nyinvesteringar måste fungera ihop med den existerande verksamheten, annars blir det inte lönsamt. Dessutom måste den nya lösningen fungera i användarvärlden, hos kunderna. I det företag jag studerat såg man framför sig att kunderna främst skulle vara stora läkemedelsbolag som köpte flera instrument, och sedan kontinuerligt beställde reagenskit för att kunna göra analyserna. Men kunderna visade sig vara akademiska användare som i hälften av fallen köpte in ett instrument, utnyttjade det under en begränsad tid, för ett visst forskningsprojekt, och sedan ställde undan det. Företaget fick därför inte in den beräknade inkomsten från försäljning av reagenskit.

Vilka är era viktigaste bidrag?

Malena: Jag har velat föra en diskussion om vad innovation är. Jag menar att det finns en allmän missuppfattning mellan invention och innovation, både som begrepp och som företeelse. Från policyhåll pratar man ofta om antal patent eller nystartade företag som ett mått på innovation, men det handlar då snarare om idéer eller produkter som fortfarande inte har kommit i bruk. För att något ska vara en innovation krävs att det finns en storskalig användning, som genererar ekonomiska fördelar. Det är ju det som är den stora utmaningen: Att få betalande kunder. Min forskning visar på komplexiteten kring kommersialisering av forskningsresultat. Användardelen är avgörande, och den måste inkluderas när man pratar om innovation. Det går inte att förutse hur användningen kommer att se ut, och som företag gäller det att kunna reagera på vad kunderna säger. Det fall jag följt var på ett sätt en framgångssaga även inom företagsvärlden: det nystartade företaget skaffade riskkapital, fick snabbt fram en produkt, och börsnoterades. Men bubblan sprack när produkten kom i bruk. Detta visar hur extremt svårt det är att skapa ekonomiskt hållbara lösningar kring något helt nytt.

Tobias: Jag bidrar med ett ramverk för hur forskarna agerar när de utsätts för spänningar av olika slag. Vad är meningen med forskning? Enligt ett förenklat sätt att se det ska forskningen innehålla en mångfald av perspektiv, och den ska interagera med samhället på olika sätt. Jag har identifierat tre strategier som forskare tar till för att hantera spänningar. Den första strategin är att anpassa sig. Då kan man fortsätta interagera med andra, men mångfalden går förlorad. Den andra strategin är att dra sig undan och köra på i sitt eget spår. Bra för mångfalden, men det blir inte mycket interaktion. Den tredje strategin handlar egentligen om tillit. Om forskaren tillåts följa sitt eget intresse i högre grad upplever han eller hon antagligen sin roll som viktigare. Jag menar att det är positivt, både för att upprätthålla mångfalden och för samverkan med omvärlden.

Hur kan krockarna mellan forskarvärlden och företagsvärlden se ut?

Tobias: Jag ser i min forskning hur forskare tar olika roller i kommersialiseringen. En del ser sig till exempel som första steget i en innovationsprocess. Andra vill vara akademiska entreprenörer, och då ser ju förväntningarna annorlunda ut.

Malena: I det fall jag följt blev forskarna allt mer frustrerade ju mer fokus som lades på företaget och den vinstdrivande verksamheten. De var med som delägare hela vägen, och de tyckte att företaget snävades in för mycket. Forskarna ville utveckla sin metod och hela tiden utföra nya test och experiment. Det blir en krock mellan de två världarna i och med att forskarna aldrig vill sluta upptäcka, medan man enligt företagslogiken måste låsa produkten i ett visst skede.

Tobias: Det du säger nu känner jag igen också. Forskare vill ofta lösa problemet lite bättre, medan företagare är mer pragmatiska.

Malena: Frågan är då vad användarvärlden säger. Behövs ytterligare precision? Eller är användningen för snäv? Det är det som avgör vad som blir en innovation.

Har vi för höga förväntningar på kommersialisering av forskning?

Tobias: Det är svårt att säga, men jag tror i alla fall att grundläggande forskning kräver ett visst förhållningssätt till det man gör, medan kommersialisering kräver ett annat. Sverige har ett problem med sektorsforskningen som industrin inte vill finansiera, och akademin inte vill göra. Det är bra om forskare får fokusera på en aktivitet, och att man skiljer på grundläggande och tillämpad forskning. Men de får gärna kommunicera med varandra, och sitta i samma hus! Jag menar bara att det är svårt för universitetsforskare att göra bäggedera. Som det är nu är risken att de gör tillämpad forskning när de inte får pengar för att göra annat. Och den tillämpade forskningen är inte lika akademiskt meriterande.

Malena: Jag vill lyfta fram riskerna med den rådande synen på forskningsresultat som en direkt källa till innovation och ekonomisk tillväxt. Det är en förenklad syn. Vi kan inte säga att en viss forskning kommer att leda till framtida innovationer. Det finns så mycket kunskap och olika lösningar som vi använder i dag, som ingen kunde ana sig till på forskningsstadiet. Vad händer om vi bestämmer nu vad som ska vara användbart om hundra år? Det är ju omöjligt, och vi riskerar att gå miste om det där oväntade. Mångfald och variation är nödvändigt för framväxten av ny kunskap, nya tekniska lösningar och system.

Tobias: Som strukturen ser ut på våra lärosäten blir doktorander och andra unga forskare lätt en slags hjälpredor åt professorerna. De rekryteras för att forskargruppen behöver någon som kan en viss teknik, de får ett projekt och skolas in i hur forskningen bedrivs. Risken finns att nytänkande forskning kvävs i sin linda. Jag tror att hårt arbete, ofta i motvind, ligger bakom det som blir riktigt bra.

Malena: Jag har ju studerat tillämpad bioteknik, och inom det fältet finns en oerhörd drive att det man gör ska få praktisk användning. Forskarna ser slutprodukten framför sig, och hur bra den skulle kunna bli.

Tobias: Ja, jag tror att väldigt få skulle svara ”nej” på frågan ”Vill du se din forskning komma till nytta?”

Malena: Men samtidigt finns en viss skepsis mot företagsvärlden. ”Ställ inte krav på min forskning, den sköter jag”.

Tobias: Forskare kan nog reagera negativt i mötet med industrin för att de inte vet vad som händer med deras forskningsresultat. Vart tar patentet eller inputen vägen? De vill kunna se vad de bidragit med, och vara stolta över det.

Är det någon idé att snegla på andra länder?

Malena: Tittar man på USA så har ju de haft samarbeten mellan industri och akademi under väldigt lång tid. Frågan är om sådana samarbeten går att skapa på artificiell väg? Jag tror det krävs verklig interaktion, som bygger på varandras kunskaper. Men visst finns en poäng i att studera hur det har gått till där. Inte minst för att förstå hur svårt det är, och vad som faktiskt krävs.

Tobias: Jag håller med, ta Stanford som exempel. Där fanns företagen med från början, samarbetsformerna har vuxit fram otroligt organiskt.

Vad skulle ni vilja skicka med i en innovationsstrategi för Sverige?

Malena: Just nu har vi ju väldigt starkt fokus på innovationer med vetenskaplig bas. Men innovationer sker hela tiden, i existerande industrier också. Vi borde kanske fokusera mer på det. Empirisk forskning visar att lyckade innovationer ofta uppstår i etablerade relationer mellan företag och kunder. Båda parterna är medvetna om de problem som finns, och vilka lösningar som krävs.

Tobias: Söker vi innovationer i grundforskningen innebär det ofta 10-15 års väntetid, eller mer. Jag misstänker att det mest handlar om individers inställningar. Kanske borde vi helt enkelt satsa på att utbilda många kreativa studenter och doktorander. Vi behöver fler drivna människor, som vågar göra saker på egen hand. Om vi tar Stanford som exempel igen: Jag var där i ett år och förundrades över hur studenterna hoppar runt mellan olika ämnesområden. En kurs i konsthistoria kunde följas upp med en kurs i datorkunskap.

Malena: Jag tror också att vi måste bort från synen på innovation som något linjärt. Det handlar inte om olika steg i en process, utan om ett pågående skifte mellan exempelvis produktionsfas och användningsfas. Det gäller att lyssna, och lära av varandra.

Tobias: Den tanken gillar jag, att innovation existerar på flera håll samtidigt. Ett av mina resultat är att en friare forskning kan ge större nytta på lång sikt. Vi behöver odla nyfikenhetskulturen.

Malena: Absolut, variationen måste finnas. Vi vet ju inte vad som kan ge nytta.

Tobias: Men så har vi förstås pengaproblemet. I det akademiska systemet ska du publicera dig och få många citeringar. Det är inte speciellt långsiktigt. Konkurrensen är rätt stor också.

Malena: Och ändå har vi ganska stor frihet jämfört med den privata sfären. Forskare ska vara kunskapsproducenter, men det måste finnas frihet att ifrågasätta. Med för stor företagsstyrning har vi inte fri och kritisk granskning av samhället.

Tobias Fridholms avhandling har titeln Working Together - Exploring Relational Tensions in Swedish Academia.

Malena Ingemanssons avhandling heter Success as Science but Burden for Business? On the difficult relationship between scientific advancement and innovation.

Kontakta tobias.fridholm@kultgeog.uu.se, malena.ingemansson@sts.uu.se


Text: Åse Karlén


 
Kommentera artikeln
Kommentarer
Namn
Länk till egen sajt/blogg
Kommentar
 
Mest lästa artiklar nu