Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning
– sprider kunskap om entreprenörskap, innovation och småföretag
citatFöretagande som metod för fattigdomsbekämpning? Årets andra nummer av Entré ligger i tryckpressen.
Läs Anna-Karins inlägg på esbribloggen
”Demokratisäkra forskningspolitiken”
 
Publicerad: 2012-06-18
Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 2, 2012:

”Demokratisäkra forskningspolitiken”

Den enda ”nyhet” som Stefan Löfven presenterade i sitt jungfrutal på första maj var att han ville inrätta ett ”innovationsråd” med företrädare för akademi, industri, politik och fack, och med statsministern som ordförande. Redan 1962 inrättades den så kallade forskningsberedningen med liknande sammansättning och syften.

Dagens forskningsberedning är redan ett korporativistiskt innovationsråd med Jan Björklund tronande i en krets av industriledare, generaldirektörer, rektorer med flera. Löfvens förslag bevisar det vi redan vet – att det forskningspolitiska tänkandet i landet är allt annat än innovativt. Det vilar sedan ett drygt decennium på tre haltande ben: innovationsfetischism, excellensdrömmar, och en övertro på automatiserade bedömningssystem.

Begreppet innovation betyder egentligen inget annat än ekonomisk framgång. Satsningar på innovationsbefrämjande forskning innebär därför inget annat än att forskningen används som industristöd. Innovationsbegreppet är en bullrande tom tunna som borde rullas av den forskningspolitiska scenen.

Strävan mot akademisk excellens kan inte ifrågasättas men begreppet används på ett konstigt sätt. Det framställs ofta som att bara excellent forskning är värd att satsa på, vilket är ett tankefel. En fokusering på enbart framgångsrik forskning medför konservatism och stagnation, och att makten i systemet koncentreras till de redan mäktiga. Samtidigt skulle en sådan politik innebära att forskningen blev oförmögen att tillgodose många legitima kunskapsintressen. Detta vore olyckligt ur demokratisynpunkt och katastrofalt för den högre utbildningen som ju ofta kräver bred – snarare än ”världsledande” – kompetens.

Den offentliga sektorns allt större tilltro till automatiserade utvärderingssystem har tyvärr nu också börjat drabba forskningen och den högre utbildningen. Anders Flodström föreslog nyligen att man borde mäta lärosätenas ”samverkan” bland annat utifrån hur mycket uppdragsutbildning de utför. En bättre illustration av nivån på utvärderingstänkandet är svårt att föreställa sig.

Högskolornas ”samverkan” visas naturligtvis i första hand utifrån hur väl de lyckas med sitt vanliga uppdrag, att sköta landets högre utbildning. De automatiserade utvärderingssystemen är mer principiellt skadliga för att de flyttar fokus från verksamhetens innehåll till dess mätbara konsekvenser. Makten över bedömningarna flyttas till anonyma bedömarkollektiv som inte är tillgängliga för dialog. Målet med verksamheten definieras av byråkratiska eliter, snarare än av dem som arbetar med att utföra den.

Det finns gott om belägg från andra verksamheter på hur dessa utvärderingssystem gröper ur moral och skadar kvalitet. Så varför införa dem inom en verksamhet som i så hög grad bygger på kreativ förmåga och långsiktig kompetensutveckling? Ett svar antyds av just Flodström, som tillsammans med Lena Adamson påpekar (SvD 22 maj 2012) att det system som nyligen införts för att utvärdera universitetsutbildningar tycks vara konstruerat för att svälta ut de mindre högskolorna. Samma sak gäller systemen för att utvärdera forskning. Utvärderingarna blir ett sätt att genomföra stora strukturförändringar utan att behöva ta politiskt ansvar.

Pressfrihet behövs för den dagsaktuella samhällsbevakningen, självständig forskning för den mer långsiktiga bevakningen av både natur och samhälle. Om forskningspolitiken förvandlas till industripolitik, som med hjälp av kvantitativa indikatorer styrs av en närsynt vetenskapsbyråkratisk nomenklatura, ligger såväl demokratin som nytänkandet och ekonomin illa till. Den trebenta forskningspolitiken skulle behöva en intellektuell uppryckning och en demokratisäkring.

Om Sven Widmalm
Sven Widmalm är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Han intresserar sig bland annat för kunskapens kulturella, politiska och sociala historia, från 1700-talet och framåt. Du når honom på sven.widmalm@idehist.uu.se


Text: Sven Widmalm


 
Kommentarer (1 st)
Kommentarer
30 aug 2012, 14:07
Av Gustaf Rosell, webbsida
Det finns många bottnar i detta lysande inlägg. Jag skulle bara önska att det fanns ett vettigt forum för diskussioner kring forskning och innovationer.

Från politiskt håll är det mestadels enkelriktad kommunikation, understödd av den gamla industrins lobby-organisationer såsom Svenskt Näringsliv.

Önskan om mätbarhet går åt fel håll i en värld som behöver mer av nytänkande, diskussion och gott omdöme. Inget av dessa går särskilt bra ihop med detaljerad mätning, speciellt inte nytänkande.

Hur relevant är dessutom det man mäter, speciellt inom forskning som skall ha effekter långt fram i tiden, vilket dock passar illa med önskan om styrning och kontroll, inte bara av mål utan i allt högre grad detaljer (vilket är en rejäl konflikt i sig). Man kommer osökt att tänka på Ken Robinsons hyllade TED-tal:

"If you’re not prepared to be wrong, you’ll never come up with anything original." (http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html)
Kommentera artikeln
Kommentarer
Namn
Länk till egen sajt/blogg
Kommentar
 
Mest lästa artiklar nu