Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning
– sprider kunskap om entreprenörskap, innovation och småföretag
citatTa del av vår Q&A med Johan Wiklund på temat adhd och entreprenörskap
Läs Helenes inlägg på esbribloggen
Publicerad: 1998-10-10
Följande text publicerades även under temat ”Riskkapital/finansiering” i Entré nr 4, 1998:

Jan Phersson-Broberg, VD Daydream:

”Det är svårt att få tag på äkta riskkapital i Sverige”

50 miljarder kronor väntar i riskkapitalbolagens gömmor. Trots detta talas det ofta om bristande finansieringsmöjligheter för lovande svenska företag och affärsidéer.
- Det är uselt ställt med riskkapitalet i Sverige i dag. De som satsar gör det alldeles för kortsiktigt. De vill kunna gå ur bolaget och kassera in sina vinster snabbt, säger Jan Phersson-Broberg, VD för det nyligen börsnoterade datorspelbolaget Daydream i Umeå.


I femton, tjugo år har omvärlden försökt ta reda på vad det är som gjort Silicon Valley till en så fenomenalt framgångsrik region. Modellen med ett nära samarbete mellan näringsliv och tekniska universitet har sedermera dykt upp i de flesta västländer, i Sverige inte minst. Linköping, Ronneby och Ideon i Lund är några exempel på företagsbyar som slagit väl ut.

Något nytt Silicon Valley har däremot inte visat sig och på senare år har diskussionerna handlat mycket om betydelsen av den amerikanska riskkapitalmarknaden. Kunde framsynta investerare ha bidragit till att jättar som Microsoft, Compaq, Cisco, Intel och Dell kunde växa sig stora? Är det kanske bättre finansieringsmöjligheter som behövs för att svenska teknikentreprenörer ska kunna växa snabbare? Ja, det menar Jan Phersson-Broberg.

Aktiebolaget Daydream startade 1994 och finansierades då av ägarna själva. I samband med att deras första produkt, spelet Safecracker, dök upp i butikerna tog sig bolaget också in på börsen.

- Att gå in på börsen är väl det sista man väljer som ett ungt företag och vi hade gärna dröjt med en börsnotering. Ett ungt företag ska absolut ha ägare som kan gå in med kompetens titt som tätt och det får man inte via en börsnotering.

Att Daydream var så tidigt ute på börsen berodde på att det var svårt att få tag på äkta riskkapital i Sverige, menar Phersson-Broberg.

Det är en bild av verkligheten som inte ser ut att stämma fullt ut. För pengar, det finns det gott om i Sverige. Och det är inget fel på finansiärernas riskvillighet. Faktum är, menar Øystein Fredriksen, forskare vid ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet, att det finns mer riskkapital i Sverige än i USA, i relation till BNP. Dessutom ökar antalet investeringar snabbare här än i USA. Inte heller uppfattar småföretagare i allmänhet finansieringen som sitt största problem.

Tidigare i år genomförde professor Christer Olofsson vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala och Björn Berggren vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet en stor enkätstudie som skulle besvara frågor om ”De mindre företagens finansiella villkor”. Det var inte bristen på pengar i sig som var problemet utan snarare de regelverk som omgärdar företagandet.

Skattelagstiftning och arbetsrätt, och särskilt de ständiga politiska kursändringarna på dessa områden, uppfattades som den verkliga hämskon.

Anders Isaksson, forskare i företagsekonomi vid Umeå Universitet, kan bara instämma - hela 50 miljarder finns tillgängliga i de svenska riskkapitalbolagen. Av dessa är knappt 15 miljarder investerade.

- Riskkapitalmarknaden har vuxit något enormt i Sverige och riskkapitalbolagen har nu ganska svårt att hitta lämpliga investeringsobjekt. För företag som växer och vill ta in externa ägare finns det ingen brist på kapital. Kanske fokuseras det däremot för mycket på själva finansieringen, kanske behöver de som letar pengar i lika hög grad kompetenstillskott, menar Anders Isaksson.

”Kunniga pengar” i form av rika privatpersoner som går in och stödjer lovande företag med såväl pengar som kompetens - har professor Hans Landström vid Ekonomicentrum på Högskolan i Halmstad studerat under flera år. Dessa företagsänglar skiljer sig från traditionella riskkapitalbolag i den meningen att de inte nödvändigtvis investerar för att kunna föra bolaget i fråga till börsen och ta hem en vinst, utan lika gärna kan drivas av ett personligt engagemang att utveckla affärerna långsiktigt.

- En annan sak som präglar företagsänglarna är att de gör en stor del av sina investeringar tekniker och branscher som de är bekanta med. Därför finns det en risk för att detta privata kapital aldrig kommer in i nya tekniker eftersom så få förmögna industriallister har erfarenhet av nya branscher, säger Hans Landström.

IT-branschen är intressant också ur ett annat perspektiv, för just mjukvaruföretagen är duktiga på olika former av ”kreativ finansiering”. Detta har Joakim Winborg vid Ekonomicentrum i Halmstad undersökt.

Snarare än att vända sig till banker eller riskkapitalbolag låter unga utvecklingsbolag kunderna ta de första årens tunga kostnader. När projektet hos kunden är klart, och produkten färdig, kan entreprenören sälja denna vidare till en bredare marknad.

- Jag är intresserad av att spräcka myterna som finns när det gäller riskkapital till små företag, säger Joakim Winborg. Det finns alternativa metoder att finansiera sitt resursbehov än genom att sälja ut till riskkapitalbolag. Mjukvaruföretagen är ett exempel på att det inte alltid är nödvändigt att äga alla sina resurser själv, så länge man har kontroll över dem.

Winborgs projekt att undersöka kreativa finansieringsformer har inspirerat några av kollegorna i Halmstad att undersöka hur små företag inom IT och tillverkande industri sköter sin resursanskaffning över tiden, när företaget växer och blir mer moget.

Den frågeställningen understryker att det är stor skillnad på exempelvis två avhoppade dataingenjörer med en briljant produktidé och det etablerade exportföretaget som omsätter 100 miljoner och nu gör sig redo att noteras på börsen. I båda fallen behövs kapital men behoven ser trots detta mycket annorlunda ut.

Inte ens venture captalbolagen eller företagsänglarna, alltså förmögna privatpersoner som ställer finansiering och kontaktnät till förfogande för lovande affärsidéer, vågar satsa på det helt nya utvecklingsbolaget. För att komma ifråga för de investerare som faktiskt har riskvilligt kapital krävs först att bolaget bevisat att affärsidén håller.

Magnus Klofsten, Marcus Jonsson och Jörgen Simón, vid Centrum för Innovation och Entreprenörskap vid Linköpings universitet, har följt ett svenskt försök med så kallad ”såddfinansiering”. De menar i sin rapport att denna finansieringsform kan vara mycket nyttig. Entreprenörerna i studien har fått mellan 50 000 kronor och 500 000 kronor i så kallade ”mjuka” lån från offentliga myndigheter. Ett år efter utbetalningarna hade bolagen växt med i genomsnitt fyra anställda och ett bolag hade växt från 15 till hela 40 anställda.

Samtidigt menade hela 82 procent av bolagen i studien att de inte hade kunnat fortsätta sina projekt om det inte vore för de statliga pengarna. De flesta hade använt lånen för produktutveckling samt till att ta fram fram prototyper och marknadsplaner.

”Framför allt kan företagen dra nytta av det ökade förtroende som de får i och med att de valts ut för såddfinansiering. Mer än hälften av företagen fick ytterligare finansiering av tredje part som ett resultat av detta ökade förtroende”.

Diskussionerna om statliga ingrepp i finansieringen av småföretag är inte ny - Sverige har en mångårig tradition på området. Behövs verkligen stadiga pengar för att finansiera svenskt näringsliv?

Fredrik Bergström, nationalekonom vid Handelshögskolan i Stockholm, har studerat det svenska industristödet och konstaterat att det inte finns några bevis för att det skulle vara särskilt nyttigt för näringslivet.

- Snarare tvärtom, om man betänker att skattepengarna som fördelas till företag i nöd ofta hamras från starka bolag som redan bevisat att de kan göra lyckade investeringar. Skulle de göra mer nytta om de fick förvaltas av de duktiga företagen, undrar Bergström?

Men kritiken av industristödet har ganska liten bäring på frågan om såddfinansiering. Den stora majoriteten av stadiga bidrag går just till stora företag i stagnerande, men regionalt viktiga, branscher. Skog, malm, verkstad och varv för att nämna några exempel.

Klofstem, Jonsson och Simón är beredda på kritiken i frågan om den stadigt uppbackade såddfinansieringen. De skriver:
”Vår studie gav tydliga indikationer på att småskalig finansiering i form av stipendier eller mjuka lån kan vara ett effektivt sätt att hjälpa företag igenom de första faserna av mognadsprocessen. Dels beror detta på att företagarna får motivation att utveckla och kommunicera en bra strategi och marknadsplan, eftersom man vill övertyga de som fattar beslut om finansieringen. I andra hand kan de dra nytta av pengarna i sig och använda dem i sin verksamhet. De drar också nytta av ha blivit utvalda på andra sätt, eftersom deras förtroende gentemot tredje part har ökat”.

För Daydream i Umeå, ett tillväxtföretag i en avgjort spännande framtidsbransch, fanns ingen såddfinansiering att tillgå. Börsnoteringen må ha skett lite för tidigt, men några andra utvägar fanns just inte för Daydream. Jan Phersson-Broberg ser bara en vettig lösning på problemet hur unga företag ska få tag på ”rätt” typ av riskkapital vid rätt tidpunkt; att lätta på skattereglerna kring riskkapital.

- Bolagsskatter och annat är helt okej i Sverige. Det vi verkligen behöver för att få bättre tillväxt är mer riskkapital. Jag tycker att riskkapitalisterna ska få dra av sina investeringar, inte bara en gång, utan två! För mig är riskkapitalisterna gudar och de pengar som de satsar får samhället mångdubbelt igen.


Text: - -


 
Kommentera artikeln
Kommentarer
Namn
Länk till egen sajt/blogg
Kommentar
 
Mest lästa artiklar nu