Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning
– sprider kunskap om entreprenörskap, innovation och småföretag
citatDe aktiviteter som ligger närmast i tiden är två Estradföreläsningar, varmt välkommen att delta
Läs Åses inlägg på esbribloggen
”Sverige behöver humanister i världsklass”
Universitetskansler Harriet Wallberg-Henriksson. Foto: Melker Dahlstrand.
Publicerad: 2016-04-06
Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 1, 2016:

”Sverige behöver humanister i världsklass”

Under många decennier har kunskaper inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen haft låg status i Sverige. Det märks inte minst i yrkeslivet. Sverige är det OECD-land där det lönar sig allra sämst att satsa på en akademisk utbildning. Riktigt illa är det för yrken som lärare, bibliotekarier, konstvetare och socionomer. Under sina yrkesliv tjänar de inte ihop lika mycket som de med enbart gymnasieutbildning (enligt statistik från Saco).

När det gäller den högre utbildningen vid våra universitet och högskolor har en systematisk nedmontering av resurserna skett under lång tid. Sett till kronor har resurserna ökat något men inte i samma takt som pris- och löneuppräkningen. Antalet studenter har dessutom ökat kraftigt, vilket innebär att fler och fler ska dela på en kaka som urholkas år efter år.

Humaniora och samhällsvetenskap har varit särskilt sårbara eftersom studentpengen för dessa ämnen var låg redan från början. Större studentgrupper och få lärarledda lektioner är bara några av konsekvenserna. Sammantaget riskerar den utdragna nedmonteringen att påverka kvaliteten och vi ser nu den ena larmrapporten efter den andra som vittnar om de svårigheter som humaniora och samhällsvetenskap har på våra lärosäten.

Trenden måste vändas och det är bråttom. Väntar vi för länge kommer vi inte att ha några lektorer och professorer kvar som kan utbilda nästa generation av humanister och samhällsvetare, något som skulle vara katastrofalt för vårt land.

Det finns flera skäl till att behovet av duktiga humanister och samhällsvetare har ökat. Forskningen blir till exempel alltmer interdisciplinär. Det betyder att kompetens från olika discipliner behöver förenas för att uppnå bästa resultat. Det nya arbetssättet är en konsekvens av den snabba och revolutionerande teknologiska utvecklingen som ger oss helt nya sätt att lösa forskningsproblem, samtidigt som vi måste ta oss an stora utmaningar där flera discipliner samverkar – som klimat, energi och global hälsa.

Vi ser också hur tekniken håller på att springa ifrån oss i bemärkelsen att nästan allt är möjligt numera. Samtidigt har vi inte hunnit med att skapa de lagar, regler, etiska riktlinjer och annat som krävs för att de tekniska landvinningarna ska bidra till en positiv utveckling och ett gott samhälle. Att forska i till exempel medicin utan tillgång till expertis inom etik, historia och juridik kan få förödande konsekvenser.

Vi är alltså i ett akut behov av humanister och samhällsvetare i världsklass. Deras kompetens är avgörande för hur vårt framtida samhälle kommer att se ut.

För att vända skutan krävs kraftigt ökade resurser under lång tid till både utbildning och forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. Det krävs också ett uppvaknande på bred front som innebär att vi på djupet förstår vad kunskaper i dessa ämnen betyder för vårt samhälle. Regeringen har gjort punktinsatser för humaniora och samhällsvetenskap, men det räcker inte. Jag uppmanar därför regeringen att ytterligare satsa för att rusta upp och kraftigt förbättra vår kompetens inom dessa viktiga områden – innan det är för sent.

Om Harriet
Harriet Wallberg-Henriksson är universitetskansler, och därmed högsta tjänsteman i Sveriges universitetsliv. Hon är professor i fysiologi och var tidigare rektor för Karolinska institutet. Hon nås på harriet.wallberg@uka.se


Text: Harriet Wallberg-Henriksson


 
Kommentarer (1 st)
Kommentarer
21 apr 2016, 00:03
Av Nils-Göran Areskoug, webbsida
Jag är först och främst överens med Harriet Wallberg om att humaniora och samhällsvetenskap länge gravt försummats. Det har skett till en hög kostnad: att näst intill obefintliga försörjnings- och karriärvägar berövat de mest passionerade sanningssökarna deras incitament. Naturligtvis behövs nu resurserna uppgraderas i paritet med medicin och naturvetenskap och insatser göras för att garantera överlevnad och återväxt i samband med återupplivningsförsök av en förlorad forskargeneration.
Men jag är inte riktigt övertygad om att det bara rör sig om en resursfråga. För att förklara hur måste jag först påtala ett missförstånd: Det är riktigt att „kompetens från olika discipliner behöver förenas för att uppnå bästa resultat“, men det beror inte på „nya arbetssätt“ och inte primärt på att dessa skulle vara „en konsekvens av den snabba och revolutionerande tekniska utvecklingen.“ Denna utveckling har mycket riktigt gett oss „helt nya sätt att lösa forskningsproblem“, men grundförutsättningen för ständig teknikutveckling är snarare en okuvlig metodisk uppfinningsrikedom driven av en kultur av nyfikenhet och upptäckariver. Ett isolerat och självgående tekniskt momentum riskerar däremot utmynna i avhumanisering. Det är för att kunna återskapa en kultur värdig renässansen – med en dignitet som under de stora omvälvningarna i människans historia öppnade för väsentliga framsteg – som det svenska samhällets behov av humanister och samhällsvetare är särskilt akut.
Men en vinnande kunskapskultur kräver att utbildningsbyråkrater vidgar sin kringsyn: Exempelvis måste ett ensidigt instrumentellt synsätt på kunskap övervinnas för att ge utrymme åt gränsöverskridande utanför den egna gärdesgården. Att forskning inte fått definiera sitt egenvärde och självbestämmande har försnävat och förytligat kunskapsperspektiven. Det gör även problemlösningarna torftigare. Att sätta likhetstecken mellan forskning och vetenskap, metod och teknik, beskär i förtid kreativiteten och förkväver en spirande mångsfald av möjliga tillämpningar.
Som en följd av en ensidighet i de grundläggande värderingarna – infiltration av närsynt ekonomism har ibland drabbat även de högst rankade instituten – har slussarna öppnats för bristande förståelse av andra discipliner med fördomar och till och med förakt för ett djupare genuint kunskapssökande. Favoriserande av snabba lösningar har sitt pris. I förening med en alltmer utbredd politisk lojalitet har akademiens trovärdighet eroderats. Kunskapens bredare förankring i samhällets bärande grundvärden riskerar att urholkas.
Den svenska förvaltningstraditionen med rötter i Vasatiden är en hierarkisk modell för ämbetsmannakontroll och maktutövning som inte tjänar dagens syften och illa rustar oss inför framtida utmaningar. Förvaltningsmodellen tar ingen hänsyn till akademiens behov av frihet och självständighet. Det har visat sig vara en „farlig“ utveckling då den kan få akademien att tystna i en sorts dödsdans till politikens pipa. Då omdefinieras „vetenskap“ i det dolda och dialog ersätts med direktiv. Det fria sökandet genom samtal över ämnesgränser som var akademiens historiska urmodell underkastas en auktoritär metodik eller kollapsar i intellektuell korruption.
Uttunningen av kompetens i akademien har drivits på av en kapitulation inför en ensidig ekonomism: Jag är naturligtvis inte emot innovationssatsningar med hållbar ekonomisk potential – tvärtom - men är däremot tveksam till att kortsiktiga morötter ersätter grundlig markberedning. Värdet vårdas bäst av solid kärnverksamhet som värnar akademiens identitet och oberoende.
Överspecialisering på alltför smal bas utgör en annan form av kompetensbrist. Den bryter ner akademien inifrån. Och den högsta kompetens som behövs i dess ledningsfunktion är den lyhörda förmågan att se annan kompetens utanför det egna synfältet. Det gäller ju att upptäcka vad man själv saknar och se vilken brist som bäst behöver fyllas i det egna institutet – eller som saknas över hela linjen i den nationella kompetensprofilen.
För att skapa den interdisciplinära plattform för ämnesöverskridande kunskapsfusioner som Sverige bäst behöver krävs ett helt annan grepp än det förhärskande i utbildningspolitiken. Vi har alltför länge isolerat oss från den internationella utveckling som kallas „transdisciplinaritet“. Vad som behövs är ett samlat grepp – inte en isolerad satsning på humaniora och samhällsvetenskap (det vore att vrida klockan tillbaka). Vi behöver erbjuda öppna former för kvalitetsdriven och värdebaserad kunskapsintegration för att ge näring åt växande och varierande konstellationer av samverkan.
Men universitetskanslern har rätt i att våra visioner blir inte verklighet utan resurser som sätts in för att främja omsättningen av kunskap, kvalitet och kreativitet i praktiska resultat till långsiktig gagn för mänsklig kultur.
Kommentera artikeln
Kommentarer
Namn
Länk till egen sajt/blogg
Kommentar
 
Mest lästa artiklar nu