Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning
– sprider kunskap om entreprenörskap, innovation och småföretag
citat670 UF-företag som startas, drivs och avvecklas av elever under ett läsår ställde ut och visade upp sina affärsidéer
Läs Helenes inlägg på esbribloggen
Publicerad: 2004-10-13

Svenskar med järnvilja förde ny teknik till Indien

För snart 150 år sedan for tre unga svenskar - Nils Mitander, Julius Ramsay och Gustaf Wittenström - till Indien. Deras uppdrag var att bygga två järnverk med den allra senaste europeiska tekniken. Projekten slutfördes aldrig, men berättelserna fascinerar än i dag.

Filosofie doktor Jan af Geijerstam, KTH, har skrivit avhandlingen Landscapes of Technology Transfer. Swedish Ironmakers in India 1860-1864. Han ville ta reda på varför svenskarnas järnverk aldrig fullbordades och sökte svaren i deras dagböcker, fotografier, brev och reserapporter. Af Geijerstam har också gjort fältstudier på de platser i Indien där Mitander, Ramsay och Wittenström verkade.

I avhandlingen tecknas en bred och detaljrik bild av tekniköverföringsprocessen. Kultur, nätverk och kolonialism är några av de viktiga ingredienserna. Redan under 1800-talet hade svenskt stål och järn ett världsrykte. Kolonialmakten Storbritannien kunde visserligen också tillverka järn, men med hjälp av stenkol. När de indiska järnfyndigheterna skulle tillvaratas vände sig britterna därför till de svenska experterna som använde träkol i järnframställningen.

- Nils Mitander och Julius Ramsay var utbildade metallurger som hade studerat tillsammans vid Bergskolan i Falun. Mitander var kanske lite mer samvetsgrann medan Ramsay var en äventyrlig typ, men båda hade en gedigen yrkeskunskap.

- Gustaf Wittenström var självlärd och verkar ha haft lätt att ta till sig nya kunskaper. Ett exempel är att han i London, på väg till Indien, köpte en kamera, lärde sig att fotografera och sedan tog en lång rad fantastiska bilder.

Wittenströms bilder är en rik källa till information om arbetet och miljön i Indien. De visar bland annat skillnaderna mellan styrande britter, svenska ingenjörer, utbildad brittisk arbetskraft och outbildade indiska arbetare. Fyra grupper - tre kulturer - som skulle arbeta tillsammans.

Frihet och ansvar
Mitander, Ramsay och Wittenström var kanske inga regelrätta entreprenörer, men de var pionjärer i ett nytt land och de uppvisade en ansenlig portion företagsamhet.

- Svenskarna hade stort handlingsutrymme för egna initiativ. De hade omfattande självständigt ansvar att genomföra projekten: hålla i finanserna, hitta råvaror, bestämma tekniken och hitta marknader för stålverkens tillverkning - även om de nu aldrig hann så långt som till försäljning.

- Själva värderade de också sina uppdrag högt, med det stora ansvaret och friheten. I Sverige hade de varit starkare bundna av sina uppdragsgivare.

Den europeiska teknologi som svenskarna förde med sig var den allra modernaste och helt ny i Indien. I Indien fanns en mycket lång tradition av att tillverka järn, men den var familjebaserad och småskalig. Den nya tekniken, som britterna och svenskarna ville införa, var storskalig, innefattade många människor och stora mängder råvara.

- Teknik är inte bara maskiner. Människor ska sköta dem, och tekniken ska fungera i ett socialt och samhälleligt sammanhang, konstaterar af Geijerstam.

På de blivande indiska järnverken var det alltså tre unga svenskar, alla omkring trettio år gamla, som skulle se till att tekniken och människorna samspelade. Att resa från Sverige till Indien tog vid mitten av 1800-talet ungefär två månader. Det gick inte att sondera terrängen i förväg, så Mitander, Ramsay och Wittenström fick kasta sig huvudstupa in i projekten. Kulturen, klimatet och språken var främmande, men ändå klarade de sig förvånansvärt bra.

- Klimatet verkar inte ens ha bekommit dem, förutom att de klagar över att arbetet måste avbrytas under regnperioden. Ramsay hade det också lite besvärligt med arbetskraften. Det järnverk han byggde låg på en plats där människorna hade för vana att söka sig upp i bergen under varma och regniga perioder.

- Ensamheten var svenskarnas största problem. En gång i månaden fick de brev från hemlandet, det var en högtidsstund.

Perspektiv på tekniköverföring
Båttransporterna från Storbritannien till Indien tog tid, och likaså transporter med oxar och elefanter inom landet. Utrustning rostade, och olyckor inträffade. Exempelvis hamnade ett hammarstäd på flodens botten, och det blev bråttom att bärga det innan regnsäsongen inträffade.

- Men liknande saker händer också i dag. Jag tycker att min studie ger perspektiv på dagens tekniköverföring. Den visar på alla de delar som måste samverka för att ett projekt ska lyckas.

Jan af Geijerstam har själv inte jämfört järnverksprojekten med något nutida projekt, men han tycker att det vore roligt om någon annan forskare tog sig an den uppgiften.

- Svenskarna hade fördomsfria ögon, de såg sina projekt som en praktisk, yrkesmässig, uppgift. Det fanns förstås också konflikter och fördomar, men ofta känns det som om vi har mer förutfattade meningar i dag. Vi tror oss veta så mycket.

Indiernas sittställning är ett exempel på en kulturkrock som finns kvar ända in i våra dagar.

- Ramsay skrev irriterat att indierna hade för vana att arbeta sittandes på huk och menade att smederna inte fick någon kraft i armarna när de arbetade på det sättet. Samma klagomål hörde jag sedan själv på 1990-talet, då någon observerade att indier satt på huk ovanpå en bänk och arbetade - istället för att stå på marken med bänken som arbetsyta.

- Men, man kan ju också fundera över vad som är bra och dåligt. Att sitta på huk innebär att man kan ta hjälp av fötterna. Kanske blir man mindre trött av att sitta på huk? Det kan också vara skonsammare för ryggen. Kultur är en viktig del av teknik.

Politisk maktkamp
Varför kom då aldrig järnverken i kommersiell produktion? Enligt af Geijerstam faller ingen börda på svenskarna.

- De åstadkom oerhört mycket under svåra omständigheter och på kort tid - bara ett par år. Mitander byggde till och med sitt järnverk färdigt och gjorde ett första försök att tillverka järn. Försöket blev inte helt lyckat, men det blir det sällan på en ny plats, med en ny masugn och med ny råvara.

- Det koloniala systemet var den avgörande faktorn till att projektet avbröts. Det fanns en dragkamp mellan olika typer av politik. De brittiska intressena i Indien ville utveckla järnproduktionen på plats, medan starka intressen i Storbritannien ville ha Indien som en marknad för det brittiska järnet.

I slutändan vann de sistnämnda intressena. Indien förblev en råvaruproducent som importerade industriella produkter.

- Hela Indiens gigantiska järnvägssystem byggdes av brittiskt järn - och till en liten del även av svenskt. Räls, lokomotiv och all annan utrustning fraktades dit med båt.

- För svenskarna väckte nedläggningen av projekten blandade känslor. Mitander var väldigt upprörd, men Ramsay längtade hem och tyckte nog att det var skönt att lämna Indien.

Fysisk forskning
Jan af Geijerstam är industriminnesforskare. Disciplinen är besläktad med flera andra historiska ämnen, men lägger större tonvikt vid det fysiska: byggnader, platser och miljöer.

- Jag anser att man måste besöka de platser man studerar, annars kan man inte helt förstå vad som har hänt. Den typen av fältstudier ges sällan tillräckligt stor tyngd inom annan historisk forskning. Själv kunde jag exempelvis under mina besök i Indien mäta områdena och förstå hur svenskarna hade planerat. Jag kunde också se den höga kvaliteten på deras byggnader.

- Detta är en form av källkritik som gör det möjligt att bekräfta eller ifrågasätta det som svenskarna har skrivit i sina dagböcker. Även om mycket har förändrats på de platser där svenskarna arbetade, fick jag ändå en helhetsbild av naturen och omgivningarna. Jag kunde känna avstånden och förstå hur det är att gå i solen när det är fyrtio grader varmt.

Själva avhandlingsarbetet blev mer besvärligt än vad af Geijerstam hade kunnat förutse. På British Library i London fann han en rikedom av material. Nils Mitanders dagbok fanns att läsa på Emigrantregistret i Karlstad, dit den hade donerats av en okänd kanadensisk överste. Men i Indien var materialet inte lika lättillgängligt.

- Jag ägnade mig en del åt indiska arkiv och stötte då på många administrativa och praktiska problem. Öppettider och förteckningar var dåliga, och kopieringsmöjligheter och el till datorn saknades.

Avhandlingens största bidrag är, enligt dess författare, inte bara att den ger en bred helhetsbild av tekniköverföringsprojekt. Den handlar också om världen utanför Sverige, och visar på förbindelser och samband.

- Det är faktiskt inte särskilt vanligt, men jag tycker att det är viktigt. En mycket stor del av världens befolkning bor i exempelvis Indien och Kina. Jag tror att det finns ett stort värde i att, i dagens kontakter, också känna till tidigare förbindelser! Som ingenjör eller företagare är det både roligt och viktigt att ha med sig kunskap om det land man kommer till, och om den gemensamma historien. Då kan man visa ömsesidig respekt för varandras historia, säger Jan af Geijerstam.

För mer info: jang@kth.se


Text: Åse Karlén


 
Kommentera artikeln
Kommentarer
Namn
Länk till egen sajt/blogg
Kommentar
 
Mest lästa artiklar nu