Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning
– sprider kunskap om entreprenörskap, innovation och småföretag
citatBloggen finns kvar men har inte så hög prioritet i vårt nya arbetssätt.
Läs Helenes inlägg på esbribloggen
Från innovationspolitik till humaniora
Estradföreläsning 2012-11-12

Från innovationspolitik till humaniora

Professor Sverker Sörlin, KTH, höll en Estradföreläsning 12 november 2012, med titeln Är det bara innovation vi vill ha? – Nyttiggörande ur ett bredare perspektiv. Han presenterade flera nya perspektiv på hur vi kan tänka ”bortom innovation”, till exempel genom att även inkorporera humanism och samhällsvetenskap i ekvationen.

Regering och opposition är ganska överens. Forsknings- och innovationspolitiken i Sverige i dag kännetecknas av ”mer av samma”. Detta skapar ett växande problem, menar Sverker Sörlin.

- Forskningspolitiken behöver bli mer mångsidig och artikulera vissa kunskapsdimensioner bättre, speciellt inom humaniora och samhällsvetenskap.

Sörlin menar att forskningspolitiken bör utvecklas till en kunskapspolitik som utgår från en idé om kunskapsbaser. I dag är utbildningarna mer fokuserade på vissa kunskapsområden än på andra. De som utbildar och forskar behöver utveckla nya arbetsformer, samt utveckla organisationerna och deras roll till varandra.

- För att kunna göra det här behöver vi fundera på hur vi kan ta steget från en snävare innovationspolitik till en bredare kunskapspolitik, eftersom innovationsbegreppet inte fungerar för alla kunskapsområden.

I boken Alltings mått – humanistisk forskning i framtidens samhälle (Norstedts, 2012), skriven av Sverker Sörlin och Anders Ekström, letar författarna efter svar på varför humaniora i stort sett fallit bort ur den forskningspolitiska debatten. Tillsammans har de gått igenom alla gamla forskningspropositioner sedan 1980-talet.

- Där kan vi se att det finns massor av genomtänkta idéer inom naturvetenskap, med beskrivningar om vad den kunskapen kan användas till.

Samtidigt visar det sig att det finns väldigt lite djupgående diskussion inom just humaniora. En av anledningarna, menar de, är att fakulteterna började sprängas sönder 1955.

- Efter det fick vi en uppdelning av fakulteterna som gjorde att man kunde ha humanisterna för sig, på en plats där de inte behövde göra speciellt mycket nytta. I grunden tror jag att det här gjorde mest skada. Det skedde en stor förskjutning av kunskapsmassan i samhället. Det var nog nödvändigt till viss del, men det hade inte behövts ske precis så här, sa Sverker Sörlin.

Sverige bestämde sig dessutom för att kunskapsutvecklingen i hög grad skulle ske vid universitet och högskolor. Sörlin kallar det ”utförardoktrinen”.

- Den gjorde att man dränerade en del institutioner på forskande personal, bland annat museer och myndigheter. Jag tror att vi behöver gå tillbaka igen och tänka igenom hur det här fungerar för vårt samhälle.

Under föreläsningen frågade sig Sverker Sörlin också hur vi bäst kan mäta kunskapens effekt så att forskningsmedlen hamnar rätt.

- När det gäller fördelningsfrågan tycker jag att man kan hantera den genom att citera forskaren Benoît Godin. Han frågar sig om det ”överhuvudtaget skulle finnas någon grundläggande forskning om det inte fanns några som mätte denna forskning?”

Det vill säga, vi måste mäta forskningens resultat och framgångar.

- Kvalitetsvärderingens normala räckvidd är något som vi bör diskutera. Den är outputorienterad, vilket är bra. Vi mäter den globala konkurrenskraften, men att ”svensk forskning tappar terräng” har det hetat i 10 år nu. Det är oroande, och de åtgärder som gjorts hittills verkar inte ha haft speciellt stor effekt.

Analyser på nationell nivå visar att det finns ett samband mellan forskning och ekonomisk utveckling. Däremot säger de väldigt lite om hur man ska rikta stödet.

Det finns många frågor kring individens behov av kunskapsstöd under utbildningen, samspelet mellan forskning och utbildning, samt kring hur kunskapsmiljöerna utvecklas och mognar.

- Är miljöerna integrerade och anpassade för att hjälpa oss att bli bättre än andra universitet eller länder? Detta finns det ingen värdering av. Det visar ju att vi inte har utvecklat alla redskapen. De bredare samhällseffekterna vägs inte in, och det är svårt för regeringen att till exempel omfördela pengar mellan olika universitet.

I Sverige har vi inte hittat någon lösning, men prestationsrelaterad resursfördelning sprider sig i världen enligt Sörlin.

- Visst finns det problem, men också en rationalitet i det här. I stora system kan man inte bara fördela alla pengar en gång per år, och sedan lyssna på bevekanden från forskargrupper om att de vill ha lite mer. Man måste finna en form för att låta pengarna gå dit där de behövs mest. I boken skriver vi en del om mätningens hysteri, att det kanske har gått för långt. Britterna har kommit långt. De har inga färdiga svar, men de jobbar intensivt och tänker i termer av de ”kunskapsbaser” som jag tycker vi borde använda här.

Det finns många stora utmaningar i världen, speciellt när det gäller miljön.

- Vi har länge trott att vi kan fortsätta med tillväxt och modernisering, bara vi gör det lite mer ekologiskt. Med mer teknik och bättre organisation ska vi kunna leva rikare liv men ändå minska vår miljöbelastning. Vi var många som trodde så tidigare, men efter 20 års försök ser vi nu att visserligen blir det lite mindre kostnad, men antalet BNP-kronor ökar snabbare.

Det var ett paradigm som inte höll. Därför måste vi tänka om. Det är inte humanisternas roll, enligt Sörlin, även om han tror att forskning inom detta område kan göra mycket. Men först måste vi alltså utvärdera vår bild av humaniora och samhällsvetenskaplig forskning. Vad kan institutionerna ta sig an?

- Pessimismen är onödigt stor. Det finns en negativ bild av vad universiteten kan klara av, och en negativ självbild inom själva universiteten. Den bilden försöker vi ändra på i boken, eftersom vi tycker att den är betydligt överdriven. Många humanister kan uppleva den här marginaliseringen som ett underkännande av dem själva, men det är inte nödvändigtvis så.

Det pågår redan en förändring, till exempel inom religionsvetenskap. Och det växer fram en ny typ av humanistisk forskning. Till exempel genom omorganisering av de internationella forskningsorganisationerna under rubriken Belmont Challenge.

- Tittar vi på de bästa tekniska universiteten i världen ser vi att de på egen hand investerar balanserat. När man på MIT för några år sedan fick hundra miljoner dollar valde man att lägga det på humaniora och på den samhällsvetenskapliga delen av skolan.

Stanford har också satsat stora pengar på tvärvetenskapliga projekt och utbildning. Inga svenska universitet har någonsin sådana resurser, men de tänker heller inte på samma integrerade sätt när det gäller kunskap.

- För att få den impact vi behöver måste vi helt enkelt tänka om. Vi som arbetar med detta har själva ett ansvar, sa Sörlin.

Se hela föreläsningen som webb-tv

Text: Hanna Andersson

 
Mest lästa artiklar nu